Att leva med Fibromyalgi

Idag är tredje dagen på min nya kost. Jag har alltså dragit ner massor när det gäller kolhydrater och slutat med socker. Alltså ingen läsk, inget godis, inget vitt bröd och nu de första två veckorna så ska jag inte äta potatis, ris och pasta. Detta för att se om kolhydrater är en bov vad gäller min värk och min mage. Jag är dessutom rätt strikt i början av den anledningen att jag vill komma ur mitt sockerberoende. Jag har väldigt lätt för att tröstäta godis när jag har ont, jag ger mig själv tillåtelse då vilket är väldigt fel. Socker är inte bra när man har fibro. Jag kommer sälvklart återinföra kolhydrater i min kost men jag ska verkligen tänka på vad för mat jag stoppar i mig. Där kommer ett GI-tänk in, det finns kolhydrater som är bättre än andra, något som jag verkligen inte brytt mig om tidigare. Men nu tar jag tag i det, och det känns roligt. Jag har lagat mat, vilket de som känner mig vet är ovanligt.

 

Jag måste dock verkligen säga att jag har mått jättedåligt detta skov. Det är första gången under dessa år jag haft sjukdomen som min sömn påverkats negativt. Detta gör smärtan och skovet mer intensivt. Jag måste därför göra allt jag kan för att bli bättre, för att må bättre. Kosten är en del som jag hoppas ska bli något som hjälper till. Sedan måste jag lyssna på kroppen, om jag är trött mitt dagen så är det bara att lägga sig och vila. Tänk att det ska vara så svårt!

 

Ett symtom har tillslut kommit som jag hoppades skulle hålla sig borta. Håravfall. Jag tappar hår. Överallt! Förutom då på huvudet så tappar jag hår från ögonbrynen och även ögonfransar. Håret under armarna och.. ja överallt. Inte så att jag blir skallig men tillräckligt för att jag börjar oroa mig för att bli det. Jag blir dessutom infektionskänslig, minsta lilla sår blir infekterade och varje liten finne. Det är så frusterande. Många bäckar små blir tillslut... irriterande!

 

Jag känner mig hur som helst väldigt positivt inställd. Jag kommer snart ur skovet. Jag har dessutom en fin familj och en av mina vänner har verkligen funnits för mig nu när det har varit riktigt jobbigt. Jag har kunnat ringa och gråta och prata om allt och hon lyssnar, utan att döma, utan att säga åt mig att skärpa mig (fastän jag säkert förtjänade att höra det ibland). Hon tycker själv att hon inte gör något och hon nedvärderar ofta sig själv fastän hon är underbar. Jag har många jättefina vänner, ville bara lyfta denna person, eftersom hon själv nog inte förstår hur mycket vår vänskap betyder för mig.

 

Nu ska jag gå och försöka sova.

 

God natt!