Slut på pausen
Nu är jag tillbaka här. I vilken utsträckning får vi se. Jag har haft en hemsk sommar och höst vad gäller sjukdomen, medicinering och allt har bara varit... ostadigt. Nu tror jag att jag hittat rätt medicinering. Än så länge känns det lovande. Jag har verkligen begravt mig hemma i sommar. Inte orkat ta mig till att göra något alls. Trött, slut och allmänt deppig. Sedan hände saker privat som tog mycket kraft från mig. Saker som jag fortfarande känner ilska och sorg över. Ibland är det svårt att glömma och gå vidare, jag försöker dock, jag måste för min egen skull. Jag vill inte sitta fast i något och bli bitter. Det är inte riktigt min grej. Svårt är det dock, svårare än vad man kunde tro.
Vad har ni missat? Ni som läser min blogg? Min bästa vän har fått en liten tjej som jag fått mysa med. Helt underbart. Jag har börjat gå ut och prommenera varje dag i stort sett de senaste 7 veckorna föutom de senaste tre dagarna för att min höft har blivit dålig. I början var min kondis helt bedrövlig och den har kraftigt förbättras. Jag håller hårt på att äta nyttigt och undvika socker så gott det går. Jag är noga med att ta mina vitamin och mineraltillskott, speciellt magnesium som tydligen ska vara något vi fibrisar ofta har brist på.
Jag har försökt ägna så mycket tid som möjligt till min underara familj. Min make som verkligen är så stöttande som man kan bli. Mina fina pojkar som ger sin mamma en kram när hon har ont. Bästa medicinen! Ibland kommer Edwin när jag ligger på värmedynan och kurar ihop sig brevid mig och håller min hand och bara myser. Då mår jag bra, oavsett hur mycket smärta jag har i kroppen.
Nej nu ska jag verkligen försöka städa en liten stund,
Ha det bra alla där ute!