En dikt

Det finns en dikt som figurerar lite på nätet. Jag personligen är inte så förtjust i den. Varför? Jo jag tycker den är så negativ. Det ÄR en hemsk sjukdom men jag vill försöka se positivt på livet och när jag läser den får jag bara en känsla av... hopplöshet! Så här går den:
 
"Hej! 

Mitt namn är Fibromyalgi. Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är  nu din följeslagare för resten av livet. Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill. Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt. Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul. Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte. Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag.

Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med. Du bad inte om mig, jag valde dig av  olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse och trauman? Hur som helst, jag är här för att stanna. Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara. Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan någon kan hjälpa dig på ett effektivt sätt.

Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest  eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och  motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag. Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater  kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och om vilken utmattande sjukdom jag är. En del av dom kommer att säga saker som- "Äh, du har bara en dålig dag!" eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan." utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan, en del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst.
 
Avslutningsvis, ( jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan listat ut det).
Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är 
ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI. 

Högaktningsfullt
Din Osynliga Kroniska Sjukdom
Författare okänd"
 
Nej, det är inte en dikt i min smak. Sedan är det så att alla har inte denna sjukdom resten av sina liv utan tillfrisknar, en liten procent förvisso men ändå. Sedan kommer det förhopningsvis bättre mediciner nu när forskarna har lokaliserat att det beror på en inflammation i centrala nervsystemet. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill ha hopp. Jag har ingen lust att ge denna sjukdom mer plats i mitt liv än vad som är absolut nödvändigt. Vad tycker ni om dikten? Ni får säga vad ni tycker även om ni inte har fibro!
1 Sextiotalisten:

skriven

Jag gillar den inte. Ingen skrift kan förklara hur vi känner oss, då vi mår så olika. Det är ofta deprimerande läsning. Det förekommer även en video, som jag tycker lika om. Fibrisar framställs som just deprimerade människor tycker jag. Ofta iaf.

Men du är en glad prick tycker jag! :)

2 Anonym:

skriven

Hej !
Jag har varit inne o läst på din blogg o undrar om du vill ha kontakt med mig .
Med vänlig hälsning,
Ulrika

Kommentera här: