Livstecken
Jag lever, jag finns här! Jag har mått lite upp och ner denna vecka. Värken kommer och går, den kommer när man minst anar det och försvinner ibland lika snabbt som den dök upp. Jag har försökt att vila och slappna av samtidigt som jag faktiskt har försökt att göra hushållssysslorna på ett så bra sätt som möjligt. Vad menar jag med det? Jo jag hade ju en arbetsteurapet som kom hem till mig och visade hur jag dammsugar, tömmer diskmaskin, skurar och hänger tvätt på ett sätt som sliter minst på kropp och leder. Jag försöker verkligen använda mig av de knepen även om man säkert ser lite rolig ut. Det är viktigt att jag gör allt jag kan för att minska värken och att jag får må så bra jag kan.
Min make förtjänar verkligen en guldmedalj och en staty på torget! Han har varit otrolig, som alltid. Han stöttar mig och ser till att jag inte tar i för mycket, han skäller på mig om jag gjort något som gett mig värk, exempelvis städat utan att ta pauser. Han håller min hand när jag har för ont för att kramas. Jag hoppas han upplever att jag finns där för honom också och att jag stöttar honom när saker och ting är jobbiga. Ge och ta. I nöd och lust. Sjukdom och i hälsa. Sedan att jag har en jättefin familj och jättefina vänner som stöttar mig gör att jag känner mig lyckligt lottat. Denna tid av smärta har varit jobbig, men jag har aldrig kännt mig ensam.
Nej, nu ska jag äta lunch, ha en fin fredag!
Jag och Nicke?
